I dagens Svenska Dagbladet skriver Dick Harrison i artikeln ”Finlands sak borde åter bli vår” om den finlandssvenska kulturidentiteten. Han berättar om den uppståndelse det väckte då han skrev en krönika på tankesmedjan Magmas webbplats 2011 om den hets, som vissa kretsar i Finland som Finskhetsförbundet och Sannfinländarna bedrev mot finlandssvenskarna och svenska språket:
”Det som framför allt upprörde mina nyblivna fiender på andra sidan Bottenhavet var att jag inte var finlandssvensk utan vanlig rikssvensk – och ändå brydde jag mig om frågan. Inte nog med att jag hade varit dum nog att flyga till Finland och lära mig mer om finlandssvenskarnas situation på plats. Jag hade dessutom publicerat mig i ämnet. Det var de inte vana vid.
Numera, med perspektiv på eländet, förstår jag dem. Centralt i angreppen var nämligen inte ilskan i sig utan överraskningen över att jag över huvud taget uttalade mig. Det i särklass vanligaste är att rikssvenska kulturpersoner, inklusive historiker som undertecknad, i det närmaste ignorerar Finland och knappt känns vid att det finns folk som talar svenska i landskap som Österbotten och Nyland.
Det finns värre exempel än så. Fråga vilken ålänning som helst och ni kan få höra (tyvärr helt sanna) berättelser om svenska turister som försöker prata engelska med dem, eftersom de utgår från att – det nästan helt svenskspråkiga – Åland är finskspråkigt. Hur många svenskar vet verkligen att Finland har en lika gedigen politisk, kulturell och social svenskspråkig historisk erfarenhet som Sverige? Många har ingen aning om det. Jag har bland mina egna historiestudenter i Lund mött stor förvåning över uppgiften att Sverige och Finland förr var ett enda rike. Ty detta ingår inte längre i allmänbildningen.”
Samma år gjorde också Språkförsvaret ett uttalande, ”Svenskans sak i Finland är vår”, som också väckte mycken uppmärksamhet, särskilt på andra sidan Bottenhavet. Från finlandssvenskt håll fick vi mycken uppskattning för vårt uttalande. Vissa svenskar kritiserade oss däremot för inblandning i Finlands inre angelägenheter. Denna anklagelse var ganska komisk, därför att vårt brev formellt var riktat till Sveriges regering och riksdag och Språkförsvaret knappast kan betraktas som en mäktig organisation utan snarast som en ”internetbaserad lobbyorganisation”.
Per-Åke Lindblom
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)
Stig Engzell
6 december 2016 14:08
Malmö 20161207
Den svenska kulturen i Finland får inte dö ut!Vi måste dra vårt strå till stacken för att bevara en kultur som faktiskt i mycket hög grad även påverkat kulturen i vårt eget hemland Sverige. Jag hade mitt föräldrahem i Helsingfors under 12 år, från 1951 till 1963. Själv gick jag i skola i Sverige men var så ofta jag kunde hemma i Helsingfors och sommarlov under de här åren tillbringade jag i Finland. Mitt intresse för svenska språket och litteraturen har jag fått från den tiden. Banbrytande författare, som satt prägel på vår litterära utveckling och vårt språk, kommer från Finland. Jag tänker på Edit Södergran,Gunnar Björling,Elmer Diktonius, som jag och många med mig håller som de allra främsta författarna på svenska språket.I skolan läste vi väl alla någon gång någonting av Zacharias Topelius eller Johan Ludvig Runeberg!?
Än i dag får finlandssvenska författare, konstnärer och dramatiker fina priser och utmärkelser i Sverige.
Mina vänner i Helsingfors har studerat på Svenska Handelshögskolan därstädes eller läst på universitetet, där det givetvis finns en stor del svenskspråkiga studenter än i dag. När jag läste i Uppsala tillhörde jag Södermanland- Nerikes nation, som hade stort utbyte med Nylands nation vid Helsingfors universitet, en rakt igenom svenskspråkig nation. Mycket känt är ju också universitet i Åbo, Åbo Akademi, som fostrat många framstående forskare.
Jag har också själv, om än blygsamt, medverkat i den största svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet, som kommer ut i Helsingfors. Än i dag finns det ett tiotal (kanske fler) svenskspråkiga dagstidningar. På 50 och 60-talen var det också hets mot finlandssvenskar, som då var fler till antalet än i dag.Tidigare var svenska obligatoriskt i finskspråkiga skolor, liksom finskan är i svenskspråkiga.
Precis som nu, så var Finland en svart fläck på kartan för många svenskar. Sade man att man skulle resa till Finland, tittade folk på en och sade; vad gör man där, det kan väl inte vara något!?
Finlandssvenskarnas sak borde vara vår liksom den var när de finländska folket var i krig! Finlandssvenskarna är lika mycket finländare som den övriga befolkningen. De är stolta när duktiga finska idrottsmän tar hem segrar eller när finska författare får internationella erkännande och priser, eller när Finska ishockeylaget sopar banan med de svenske (vilket händer då och då)!
Därför är de rådande motsättningarna som uppmuntras av vissa ytterlighets partier, enligt mig, inte bara förödande utan också lite löjliga! Alla medborgare i samma land borde naturligtvis värna om sitt land och sin kultur, utan att för den skull spela på nationalismens aviga planhalva! Därför borde vi svenskar också lära oss mer om Finland, dess kultur som har anor från den tid då landet tillhörde Sverige och dess nuvarande framgångar och utveckling i världen.
STIG ENGZELL
Bo Alvberger
6 december 2016 15:18
Var helst en usling finns, som talar svenska, är han min vän, min bror, är han en del av vår kultur och värd vårt engagemang. Släpp inte den garden, Språkförsvaret!
Christian Holmbäck
6 december 2016 19:02
Dick Harrison belyser den påtagliga okunskapen om svenskans ställning i Finland i Sverige. Herman Lindqvist har beskrivit denna okunskap i en skildring av ett föredrag han höll för svenska kommunalpolitiker. De var mäkta förvånade över att få höra att det finns folk i Finland som talar svenska, skriver på svenska, förmodligen drömmer på svenska. Och aldrig varit i Sverige. Efter Herman talade en finlandssvensk kollega. När han var klar reste sig en av kommunalmännen och sade: Finska är inte alls svårt, jag förstod vartenda ord.
Det blev ju stor uppståndelse på sportsidorna tidigare i år när det visade sig att en av spelarna i finska landslaget i ishockey talade flytande svenska och berättade att det var språket hemma hos honom.
Författaren Kjell Westö berättade i sitt sommarprogram hur han förgäves försökt få Kronprinsessan Viktoria att tala svenska med honom…
Under ett besök på Åland i fjol fick jag höra om ett besök från svenska SÄPO där man initialt envisades med att prata engelska. Det är inte så många år sedan som en läkare från fastlandet hotades med avsked efter att man hört honom tala finska på sjukhuset i Mariehamn. Hur många rikssvenskar vet att Ålands närmaste IKEA ligger i Uppsala?
Christian Holmbäck
Bengt Svensson
6 december 2016 23:26
Okunskapen om det svenska i Finland.
Jag kan bara hålla med. Jag läser regelbundet artiklar, debatter, nyheter mm från Finland på svenska. Det finns åtskilliga tidningar och tidskrifter, och de känns uppfriskande och kompletterande jämfört med de rikssvenska.
Finska radio/TV, YLE, har också mycket intressant på svenska. Se svenska.yle.fi
Lr
9 december 2016 00:57
Jag kan bara stämma in i dessa klagomål. Den är rent tragikomskt vad dålig kunskap svenskar har om sina grannländer och enligt min mening är mediernas ointresse den främsta orsaken till detta.
Om du inte tror mig, gör följande övning:
Tag ett papper och fråga ett tio personer på stan:
1. Vad heter Finlands president och statsminister?
2. Vad heter Norges statsminister?
3. Vad heter heter Danmarks statsminister?
Förmodligen kommer du inte träffa en enda som klarar alla tre.
Som kontrollfråga (för att se om ditt urval överhuvudtaget följer nyhetsflödet) kan du fråga:
Vad heter presidenterna i Turkiet, Kanada, Syrien, Ungern, Israel eller Grekland?